Diskbråck

Till att börja med vill vi göra klart att vi tycker att alla ska läsa på och ta egna beslut angående diskbråck och eventuella lösningar. Vi har gjort lite mer än bara läst på, det avsnitt nedan som också funnits som insändare i tidningen Taxen är en mycket kortfattad text baserad på cirka 7000 sidor forskningsrapporter som vi gått igenom för att lära oss mer och för att få en basal insikt i problematiken och den del som rör ryggröntgen. Så givetvis har vi många gånger mer material. Huvuddragen och ”poängen” om man vill säga så, som vi kommit fram till genom att gå igenom detta enorma material kan ändock sammanfattas i texten nedan. Vi fortsätter att följa forskningen och uppdaterar om vi får nya insikter.

Diskbråck är taxens allvarligaste åkomma. Anledningen till varför vissa taxar drabbas är ännu inte säkerställt.

En grupp av uppfödare hävdar bestämt att diskbråck hos tax beror på förkalkningar i ryggraden och att man genom att ryggröntga alla taxar kan se dessa förkalkningar, sätta ett värde och utesluta de med för många förkalkningar ur aveln.

Tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Om man tar sig tid och läser igenom den forskning som gjorts och därtill lägger de erfarenheter som taxägare och uppfödare i våra nordiska länder som länge sysslat med ryggröntgen har så får man fram en helt annan bild.

Vi lägger upp lite källor till forskning och ett par historier ur ”verkligheten nedan”.

Att vi är mer än skeptiska till sambandet förkalkningar – diskbråck beror till största delen på att ingen forskning egentligen kan med säkerhet säga att så är fallet. En hel del försöker att dra slutsatsen men läser man noggrant hela studierna och de studier de i sin tur hänvisar till ,ser till metoden och underlaget så faller allt som ett korthus. Lägger man därtill historier ur verkligheten så finns inget som binder samman det hela.

Med tanke på studier som gjorts med hjälp av magnetröntgen där man hittade många fler förkalkningar även hos hundar som var fri från förkalkning enligt vanlig röntgen så är frågan varför vi ska stanna här och nöja oss med vanlig röntgen och tro att vi därmed löser problemet.

Varför vi inte bara tycker att jaja men låt de som vill göra det är för att det kommer att leda till att vår avelsbas blir så liten att vi om vi väljer att fortsätta föda upp taxar, kommer att dra fram andra sjukdomar utan att nödvändigtvis ha minskat på diskbråcksproblematiken överhuvudtaget.

I vårt grannland Danmark där danska kennel klubben nu gett krav på att ryggröntgen måste ske på taxar innan avel så har det utlöst katastrof! Många medlemmar kliver nu av danska taxklubben, diskussioner om att avla utan papper ligger på bordet. Detta för att det finns inte möjlighet att avla på danska hundar längre med dessa krav. Och erfarenheten som många danska taxägare delar är att ryggröntgen inte leder någon annanstans än till minskad avelsbas. I Finland känner många taxägare det på samma sätt!

I USA forskar man för tillfället på att hitta markörer i dnat för att få ett hjälpmedel att motverka diskbråck. I England har man under en tid försökt utan att lyckas men i USA är projektet större, finns det markörer i dnat så kommer man att hitta dem! Och finns DNA prov så tror jag inte någon skulle tveka att ta det!

Av de som vurmar och försöker få in ryggröntgen som om än frivilligt, men ändå någon form av krav för avel så ses vi som motståndare till det som icke seriösa. Det i sig är ett problem. Vi har satt oss in i detta minst lika mycket. Och drar helt enkelt en annan slutsats. För detta ska VI pekas ut som oseriösa. Jag lovar att vi är allt annat än det!

Det som man kan se i studierna är att det finns en signifikant skillnad mellan jagande taxar och icke jagande där de jagande taxarna har färre diskbråck. Denna signifikanta skillnaden tas aldrig upp. Men vi tror att det är här större delen av diskbråcksproblematiken ligger!!

En jagande tax måste ha en viss kroppsform för att fungera, den kan inte vara för lång och för låg. Det funkar inte i skogen. Hypotes 1.

Hypotes 2. Våra jagande taxar är mer vana att röra sig på alla tänkbara sätt, de bygger starka muskler längs ryggraden.

Hypotes 3. Jagande taxar får troligen i större grad röra sig friare i soffor, trappor, etc från ung ålder.

Att hindra den friska taxen från rörelser som bygger såväl skelettmuskulatur som tvärstrimmig hjärtmuskulatur som glatt muskulatur – det tror vi ger en mycket förhöjd risk för diskbråck. Ryggraden och kroppen i sig behöver stöd av starka muskler. Samma sak gäller egentligen oss människor.

I artikeln ”Prevalence of radiographic detectable intervertebral disc calcifications in Dachshunds surgically treated for disc extrusion

Kommer man fram till följande resultat:

”Results: We found that disc extrusions occur as frequently in discs that are found to have radiographic evidence of calcification as those discs that do not have signs of radiographic calcification, and that IVDD (intervertebral disc disease) requiring surgery does occur in the absence of any calcified discs on radiographic examination. We found that calcified discs were more frequent in our Dachshund population compared to previous studies suggesting that disc calcification might be a serious risk factor for developing disc extrusion. Further studies are needed to show, conclusively, if selection of breeding dogs based on CDVR in the Dachshund will reduce the incidence of IVDD. The presence of the calcifications of intervertebral disc should be evaluated with caution, as only part of the calcifications will be detected and the real extent of the disc degeneration may be underestimated.”

Fritt översatt: Man har funnit att det behövs många fler studier och att man inte kan fastslå ett samband mellan förkalkningar och diskbråck.

(1)

Den studie som det hänvisas mest till vad vi kunnat se är en samlingsrapport av tidigare studier gjord som examensarbete av en veterinärstudent.

”Diskusprolaps hos gravhunde

Incidens studie og follow-up studie på rygfotografering og brugen af Kstatus

og indekstal”

(2)

Tyvärr är ovanstående sammanställning en Tvärsnitts studie, eller en ”cross sectional study” en observations studie som därmed av naturliga skäl har låg trovärdighet (se bland annat här).

Sammanställningen är dock över en rad med tidigare studier gjorda på ämnet. Tyvärr hänvisas det även till studier från -50, -60 och -70 talet vilka egentligen inte har någon relevans idag .(3)

”A summary of UK Dachshund Breed Council IVDD research – January 2015”

Citat ur ovanstående forskning:

”We are also following the development of various X-Ray screening programmes which have been implemented by various Dachshund Clubs in the US, Scandinavia and elsewhere. All of these are based on research published in numerous papers that show the risk of IVDD is correlated with the number of calcifications identified by X-Ray in dogs around the age of 24 months.

Over the past 12-18 months there has been much debate, particularly in Denmark, about the impact of this form of screening. The key question, which appears not to have been answered (at least in a peer-reviewed paper), is “has the screening programme reduced the prevalence of clinical cases of IVDD?”.

The advice we were given by geneticists and veterinary specialists from our Kennel Club in 2010 was that the case is not sufficiently proven to warrant implementing a similar, formal, X-Ray scheme in the UK. We will, of course, continue to review that decision as further evidence becomes available and have initiated discussions with Dr. Clare Rusbridge and Prof. Mike Herrtage to consider approaches that might be appropriate in the UK.” (4)

”In 2013, Packer et al (from the Royal Veterinary College) published a paper demonstrating a link between the length:height proportions of Dachshunds and their risk of suffering from IVDD (this study looked at disk extrusions, not calcifications). The conclusion was that longer-bodied and shorter-legged Dachshunds were more at risk than those of more moderate proportions.”

 

However, the study also identified body condition as a significant risk factor; namely dogs that were over-weight or obese were also more likely to suffer disk extrusions. We are therefore currently conducting a Lifestyle Survey of Dachshunds which will be reported in 2015. This asks owners about how they rear, feed and exercise their dog(s), as well as reporting on any back disease. This survey has been developed with the support of the Royal Veterinary College. We hope to be able to use the results to produce improved guidance for owners on how to minimise the IVDD risks through lifestyle factors that they can influence.”

(5)

Efter att ha gått igenom en mängd studier varav majoriteten är tvärsnittsstudier eller korhortstudier, dvs studier som är lätt att påverka resultat utav och som ligger bland de lägre evidensbaserade sätten att genomföra en studie på, gör det helt möjligt att styra resultat efter önskemål och synsättet vid ingången i studien, vad man förväntar sig för resultat kan också styra resultatet i denna form av studier. För att inte få detta att bli alltför långt kan vi inte ta upp alla studier med länkar och referenser utan nedan nöjer vi oss med att nämna några.

I studier av Lappalainen m.fl. (Så utgår man från enbart dvärgtaxar det är inte en övertygande rapport. Hans uppföljnings studier bär inte heller. Calcification of the Intervertebral Discs and Curvature of the Radius and Ulna: A Radiographic Survey of Finnish Miniature Dachshunds Lappalainen e al

(6)

I studie av Jensen m.fl så tas det upp att det spelar roll vart förkalkningarna sitter, det tar man inte hänsyn till vid ryggröntgen. I Jensens studie om ärftlighet av förkalkningar är underlaget så litet att studien inte kan klassas som tillitlig.

(7)

 

Mogensen m.fl studie om arvbarhet slår fast att det krävs mycket mer forskning innan man säkert kan säga något.

(8)

Av diskussioner med personer som ryggröntgat sina hundar har vi fått ta del av en hel del tragedier. Ett par exempel får ni här, observera att detta bara är ett par händelser av många många fler, och att vi aldrig kommer att namnge dessa personer!

I Danmark ryggröntgades en hund, 4 veckor senare kontaktas ägaren och får ”glädjebudet” att hunden inte hade några förkalkningar och därmed var fri att gå i avel. Problemet var bara att 2 veckor innan beskedet avled hunden i diskbråck!

I Finland ryggröntgades några hundar varav en var fri från förkalkningar och ett par hade på tok för många förkalkningar.

Hundägaren som var mycket skeptisk till ryggröntgen avlade på sina hundar och lät sedan avkommorna ryggröntgas. INGEN av avkommorna hade några förkalkningar.

 

 

KÄLLFÖRTECKNING:

  1. https://www.researchgate.net/publication/43180915_Prevalence_of_radiographic_detectable_intervertebral_disc_calcifications_in_Dachshunds_surgically_treated_for_disc_extrusion Författare:
    Rohdin et al. Acta Veterinaria Scandinavica 2010, 52:24
  2. http://dgk.dk/wp-content/uploads/Diskusprolaps-hos-gravhunde_Charlotte-M%C3%B8rck-Andersen-Tine-Marx.pdf Författare Charlotte Mørck Andersen Tine Marx 30. juni 2014
  3. https://forskningsstrategier.wordpress.com/forskningssida/ (Denscombe, 2014)
  4. https://sites.google.com/site/ukdachshundhealthreport/home/news/asummaryofukdachshundbreedcouncilivddresearch-january2015 posted 27 Jan 2015, 00:38 by Ian Seath   [ updated 27 Apr 2017, 04:33 by Ian Seath ]
  5. https://sites.google.com/site/ukdachshundhealthreport/home/news/rvcresearchintoconformationandivddpublishedjuly2013 , posted 25 Jul 2013, 10:13 by Ian Seath   [ updated 8 Nov 2015, 21:46 ]
  6. https://actavetscand.biomedcentral.com/articles/10.1186/1751-0147-42-229
    Acta Veterinaria Scandinavica200142:229 DOI: 10.1186/1751-0147-42-229©  The Author(s) 2001
  7. . http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1046/j.1439-0442.2000.00297.x/full

    First published: Full publication history DOI: 10.1046/j.1439-0442.2000.00297.x Jensen et al

  8. https://academic.oup.com/jhered/article/102/Suppl_1/S81/895338/Genome-Wide-Association-Study-in-Dachshund

    J Hered (2011) 102 (Suppl_1): S81-S86. DOI:

    Published:01 January 2011